"No, it's not going to stop, 'til you wise up"

Vem fan tror du att du är?

I det här landet hatar vi ambition, i det här landet är vi rädda för att sticka ut och de som gör det, ska bestraffas. Det är inte högmodet som fäller en, utan alla de som står bredvid och hoppas. Den kollektiva massan som korsar sina fingrar bakom ryggen. De som älskar att se någon störta mot marken och njuta av åsynen av en människas metamorfos ifrån något av kött och blod till en blöt fläck som bara trodde han var lite viktigare än alla andra. Inte för att han var det, utan att gav skenet av det. I det här landet bestraffar vi detta med döden. Eller det som är värre; likgiltighet. Man förringas till en besserwisser eller bara någon som tror sig vara förmer.
Bildning eller ett annat set av referenser bemöts med skepsis och förakt. "Vem fan tror de att de är?" och en referens till en författare som få har läst eller en film som vann massa Oscars på 50-talet och man slås på fingrarna och ordet pretto visar sitt fula ansikte som en påminnelse att du ska inte tro att du är något. Ordet har cirkulerat kring mig länge och jag var ganska länge irriterad över det, sedan likgiltig och sedan än en gång irriterad. För i ett land där alla är rörande överens om att Jantelagen är något hemskt som ska bekämpas till varje pris så bygger vi i lönndom och i vårt svagt efterblivna åskådningssätt nya balustrader och kolonner och gör det lilla ordet och mentaliteten till ett palats som vi ställer oss utanför och försvarar. Vi har slutat se skogen för alla träd. Blygsamhet dras i smutsen och förknippas med "den mörka sidan" och vi vad tror att jantelagen är.

Jantelagen är inte ond från början, det var de som lärse sig ordet men inte innebörden som gjorde den till ett monster. Ett monster som påverkar oss fortfarande. Vi bekämpar inte Jantelagen längre, vi försvarar det och de flesta ser fortfarande bara träden.

Jag har lärt mig att älska Jantelagen för det skiljer agnarna från vetet, de som fogar sig och de som stoppar händerna i fickorna och hänger med huvudet eller de som faktiskt borstar det ifrån sin kavaj och faktiskt går och gör det de verkligen vill göra. Vet du vilken grupp du tillhör?

Jag gör vad jag vill, citerar vem jag vill, uttrycker mig hur jag vill, drömmer om vad jag vill och jag ska inte låta någon komma undan med att kalla mig pretentiös igen.


Au revoir, mes enfants
XO // jet boy

"Jag blir aldrig som dom från stan"

Det här  säger det mest om kvällen och de senaste dagarna. Det här är allt som snurrat på stereon.
Det här är den bästa singeln på år och dag och jag blir knäsvag varje gång.

 

Ljuva utanförskap

Antingen känner man det eller så gör man det inte.

Gör du det inte så avundas jag dig.

Gör du det inte så tycker jag synd om dig.

Hur som helst så kommer du aldrig att förstå.

Men jag älskar dig ändå.

 

XO // jet boy


"...and I know it's your right, to think what you will about me..."

Long time no see.

Det har varit en konstig dag. Jag vaknade en konstig sida och det släppte aldrig riktigt. Jag har lyssnat på The Wild av Kristofer Åström fler gånger än vad jag är beredd att erkänna. Den känns som träningsvärk. Ömmt, men ljuvt för man vet att det finns något gott i det. Den hemsöker mig och jag finner mig själv längtandes efter att ha någon att drömma om.

Jag har inget riktigt bra skäl för min frånvaro. Jag antar att livet kom emellan. Jag har haft mycket att göra och jag har noterat att jag bloggar mest och oftast när jag verkligen behöver. Min första blogg startades då jag vantrivdes i Växjö och stod på gränsen att ta mig därifrån. Den andra bloggen då jag påbörjade det stora arbetet att avveckla delar av mig sdjälv. Det riktigt fina delen som så många tyckte om men jag själv bara föraktade. Det var rätt beslut. Jag kanske är en sämre människa för det, men det var det som behövdes göra. Jag slutade ljuga för ig själv och slutade gömma mig bakom och skylla på rättfärdighet och moralisk talibanism och konfronterade den som inte visade siog vara upplysthet utan bara feghet och förnekelse.
Det är nog rättare sagt att jag avlivade myten om mig själv mer än något annat. Min insida har varit likadan, jag har bara försökt föregå med gott exempel och inte göra något ogenomtänkt och det som kunde få konsekvenser. Det jag inte riktigt begrep då var att konsekvenser inte alltid är något negativt. De kan både vara gudomliga och ödesdigra.

Något förlöstes inom mig iom Bonnie. Det var som fördämningarna brast. Alla mina rosenskimrande ideér om den enda kärleken förtvinade och försvann. Idealisten blev över natten realist/cyniker. Det här var inte Bonnies verk utan mitt eget. Hon åskådliggjorde det bara. Med henne föll allting jag trodde på, för jag var ett skrytbygge som såg fantastiskt bra ut på utsidan men under huden krälade neuroser med tvivel och sådde frön av avundsjuka, bitterhet och hat. Jag hade byggt på sand och den jag var försvann i vinden.
Det enda jag då kunde göra var att börja bygga upp mig själv igen. Det tar lång tid och det är väldigt mycket a work in progress. En del gillar vad jag blivit, en del inte. Det rör mig inte så mycket vad någon annan tycker för jag har lovat mig själv att aldrig ljuga för mig själv så där igen. Jag har spillt för mycket tid redan och jag har så mycket att ta igen. Så om jag verkar slampig, inskränkt eller bara idiotisk så sätt det i perspektiv. Jag ångrar hellre saker jag gjort än alla de saker jag aldrig vågade göra förrut. Jag gör nu hellre tusen misstag än att låt ytterligare ett tillfälle gå mig ur händerna.



Jag har träffat en ny tjej som verkar ganska lovande. Söt, rolig och smart så på pappret ser allting väldigt bra ut och jag vore väl galen om jag lät det här gå mig ur händerna. Vi har pratat en del och haft det så där charmerande trevligt (så där trevligt man bara har på film). Hon var över hos mig i Lördags och jag slog på stora trumman och spände de kulinariska musklerna ordentligt och det hela blev väldigt lyckat. Hon stannade över natten och vad som försigick får ni fantisera ihop själva för det är inte den sortens blogg jag driver.
Så det känns ganska bra med stadig sms-kontakt och prat om en nära stående fortsättning.

Men jag vet inte...
Hjärtat är en förrädisk muskel som så ofta förlorat slaget om blodfördelningen den senaste tiden. Jag har svårt att skilja på lust och förälskelse då jag tidigare bara bara förälskelse, nu; bara lust. Inte för att jag klagar och sexuell frustration var det ganska längesen jag kände. Men däremot så vill jag känna förälskelsen igen. Det verkar som att människor är konstruerade på så vis att någon del av dem alltid svälter. Eller så är det bara jag.

Jag saknar tiderna då jag visste. Då hjärtat alltid vann och regerade obehindrat som min själs röst. Då jag fortfarande stod i kontakt med hjärtat och det var det enda jag förstod. Man åkte på många smällar men jag älskade det gränslöst hur mycket kärlek som än gick obesvarad eller oemottagen. Vi lyssande på varnadra och vi förstod varandra. Men jag vet inte om vi gör det längre.

Rättare sagt; vi litar inte på varandra längre.

XO // jet boy

"You won't fool the children of the revolution"

I veckan så nåddes jag av nyheten av att kommunerna kommer att stänga fritidsgårdar över hela landet. Varför är det alltid så lätt för politiker att ta pengar ifrån ungdomen? Skälet är eså enkelt och kallt att ungdomarna den enda gruppen som aldrig kommer att skrika tillräckligt högt för att höras. Om man tar ifrån småbarnen så skriker föräldrarna för de påverkas direkt av nedskärningar i dagisplatser eller skolgång. Tar man ifrån de gamla så reagerar de äldre för även om de inte tar lika stor plats längre så har de fortfarande en röst och de är en stor valgrupp som politiker behöver.
De unga har inte rösträtt, de har sällan en enad röst för få vet hur viktigt politik är, och varför förväntar man sig att kunna påverka när ingen lyssnar? Så många elevråd har organiserats och ställt krav emot skolstyrelser och rektorer. Men de får sällan igenom något. Det de får är saker som rektorerna eller styrelser redan kan avvara. De tas inte på allvar, för de är ju bara ungdomar, vad skulle de kunna göra?
Ungdomar blir apatiska för de känner att de inte kan påverka sin omgivning och de har blivit vana vid att ständigt bli åsidosatta.

Många röster hörs säga att alldeles för få som faktiskt är på fritidsgårdarna. Det är inte poängen. Jag minns att vi hade en fritidsgård i Tibro och att jag inte var särskilt mycket på den. Det var inte jättemycket folk där oftast, mend det är heller inte poängen. För de som faktiskt är där, behöver det. De få som behöver det, ska heller inte förnekas det, för de kan det betyda så mycket.
Fritidsgårdens storhet är inte fysisk utan psykisk, för även om man inte hänger där så känns det skönt att känna att den finns. Att man är välkommen någonstans.
Att stänga fritidsgårdar är bara ytterligare ett exempel på hur de unga marginaliseras och de offras till förmån för något annat. De blir hela tiden bortvalda för de förväntas att  finna sig i det. De ska klara sig själva precis som vuxna trots att ingen någonsin behandlar dem som det.
Argumentet "Jag hade minsann ingen fritidsgård när jag var ung" är inte relevant. Det var andra tider då ungdomar förblev ungdomar och inte förlöstes skrikande från barndomen in i en kall vuxenvärld som ständigt hittar nya sätt att vända dem ryggen. De är barn som tvingas växa upp alldeles för snabbt och bli vuxna utan att någonsin tas för vuxna. Alla behöver höra hem någonstans och för de som inte har någon musikalisk talang, bollsinne eller intresse av teater kommer vara landslösa om fritidsgårdarna stängs.
Så även om det inte ser så ut eller de unga erkänner det själv så behövs fritidsgårdarna, för alla behöver höra hemma någonstans.

XO // jet boy

"The rain falls hard on a humdrum town"

Min älskade hemstad, Tibro, är befolkat av 11 000 människor (i kommunen, 8 000 i centralorten). Med andra ord så är det litet. Det ligger i mitten av ingenstans. Två mil ifrån Skövde, vilket verkligen inte är en bedrift eftersom jag nästan till enbart hyser förakt emot vår systerstad.  
Det som "satt Tibro på kartan" är möbelindustrin, vars bästa dagar i all ärlighet, var någonstans på sent 70-tal. Det har sedan dess sakta förtvinat och kommunens slogan "Sveriges möbelcentrum" känns numera bara sarkastisk inte särskilt sanningsenlig. Vad har sedan hänt? Tibro har fostrat en tennisspelare i toppklass, en Enduro VM-vinnare och och en ishockey back i Toronto Maple Leaves. Det är vad orten fostrat. Inga kulturgärningar, eller några som helst främjande av något annat än sportsliga prestationer. Det är ett kulturellt svart hål som inte låter något ljus slippa undan. Det är en vidsträckt och iskall ödemark för de med stora drömmar.

Egentligen så ska jag säga att jag faktiskt är ifrån Hörnebo som ligger 10 minuters cykeltur ifrån Tibro centrum. Det är en sömnig villaförort som har kanske 800 invånare och det högsta huset har 3 våningar. Det är en del av Tibro som jag aldrig kommer kunna dra i smutsen, det är omgärdat av för många vackra minnen och en stillhet som jag aldrig funnit någon annanstans. Det är en obefläckad idyll och mitt eget personliga Bullerbyn. Min pastoral bland den krassa och taggtrådsbeklädda verkligheten. Det är det enda stället som alltid kommer att förbli ett hem. En 2½ årig studiesejour i Växjö till trots så var det aldrig mitt hem. Efter 3 år i Göteborg så känns det närmre hem än Växjö men ändå inte riktigt. Men hur jag än vrider och vänder på det så kommer det alltid stå Hörnebo på mitt hjärta. Jag skulle vilja återvända någondag. Inte än, men någon dag.

Som det flesta hyser jag en stark hatkärlek mot staden. Jag älskar dess gator och jag har många varma minnen men det som verkligen lever kvar och det som verkligen skaver i själen är de dåliga. För som alla uppväxter och hemorter så har det gjort jävligt ont på vägen. En uppväxt utan smärta tror jag alla känner igen som ganska främmande. Jag tror inte att de som växte upp i storstäderna hade det lättare men det är småstadsångesten är den enda jag känner. Ronnie Sandahl skrev den fantastiska boken Vi som aldrig sa hora och den har verkligen fångat de flesta fasetter av småstadens helvete. Hemstaden som är grundad för att hatas. Det är den man flyr ifrån och när man återvänder är den som låtsas att man aldrig varit borta.
Falköping ligger inte långt ifrån Tibro, det är samma känsla, samma paradis, samma helvete.

Jag skulle inte må dåligt om jag slutade mina dagar i Tibro eller Hörnebo. Jag hoppas bara att det är jag själv som får göra det valet.

Jag hade en vän som var uppvuxen i en storstad som sa att den inte skulle klarat att växa upp i en småstad. Jag vet inte riktigt hur jag skulle ta det riktigt. De flesta överlever, de blir sårade på vägen och de annorlunda blir parior men man överlever. jag kommer förevigt vara stolt över att jag kommer ifrån en småstad. Jag kommer alltid vara stolt över att jag flyttade därifrån. Men jag tror inte jag var tvungen att flytta, jag hade nog funkat där ändå. Så många av mina tjejkompisar skrek att de skulle ifrån den där staden det första de gjorde när de tagit studenten. Men saker händer inte riktigt som planerat. Många är kvar, många flyttade till Skövde, en del kom faktiskt där ifrån. Jag trodde inte att jag skulle vara en av dem. Jag har alltid haft stora ambitioner men detta till trots så tyckte jag aldrig att Hemma var ett fruktansvärt ställe. Det kändes som att det var en del av en mentalitet; alla som var värda något skulle därifrån, det var det de sa. Men ändå så kom det inte så långt. Jag hoppas de är lyckliga. Jag bara undrar vad som hände. Dog deras drömmar någonstans på vägen, eller blev det offer av tillfälligheter som gjorde migration en omöjlighet? Fastnade de med deras high school sweethearts som fick fast jobb direkt efter gymnasiet och som gjorde det till en ganska bra idé att stanna kvar ett tag till och spara lite pengar; till en resa kanske, eller en bil? "Det är ju svårt att få jobb och så men vi flyttar så snart det blir lite bättre och vi får koll på ekonomin. Vi vill ut och resa lite först, tror jag. Och sen är det ju så svårt att fixa lägenhet också".
Vem sa att livet är det som händer när man drar upp andra planer? Man tappar fokus, andra saker blir viktiga, man kanske inte behöver hamna i New York, man kanske vill skaffa barn istället. Man kanske inte vill hoppa på utbildningen utan jobba lite istället. Det blir aldrig som man tänkt sig och livet är inte alltid så jävla lätt.
We were the generation that bought more shoes and we got what we deserved.

Vi köpte skor istället för ammuntion.

XO // jet boy

"Det finns inga ord"

Life is what happens to you while you're busy making other plans - John Lennon

Hur många gånger man än blir förälskad så känns det lika fantastiskt, iaf innan allting småförgiftat av paranoia, misstro och tvivel. När allting verkar vibrera i samma ton och konsonansen genljuder genom hjärtat, ända ut till fingertopparna och vidare ut till allting omkring en. Ni vet, den där känslan. Jag saknar den. Men jag tillåter inte mig själv att hänge mig till den riktigt än. All slampighet och är bitterhet döljer ju romantikern i mig som verkligen tror på kärleken, den som faktiskt består och faktiskt kan vara vacker fram till döden och fortsätta vara lika vacker efter. Men nu var det ett tag sen jag verkligen känt mig sådär pirrig och djävulskt bragd ur fattningen på ett sätt som jag gjorde förrut. Jag vägrar tro på att sådana förälskelser bara tillhör det förflutna. Jag hoppas att snart, någongång snart träffa någon som jag faktiskt kan falla handlöst för. Som jag gjorde förrut. Inte någon som jag tycker skulle passa i min bild av vad någon förväntas vara, inte någon som det är enkelare att bli tillsammans med än inte. Ett val som bara kan göras av hjärtat. Ett val som görs utan tanke på konsekvenser och ett val som kan göras utan att jag först ser problemen, väger fördelerna och för att sen försiktigt doppar tårna i för att testa vattnet.
Någon som jag öppnar mig för och någon jag faktiskt kan lita på att inte vända det emot mig som de gjort tidigare. Någon som kan få mig att resa mig ur den ljumma askan av gamla misslyckanden och sår. Någon som får mig att sluta romantisera ärren och istället sköta såren tillfogade av de tysta, starka åren.

Men nu har jag ju inte träffat den här fiktiva och högst otroliga människa så jag fortsätter som vanligt. Och jag kommer må bra ändå. Det är ju inte så jävla tokigt att knulla runt heller. Det känns bättre att ha det bakom mig hellre än framför mig när jag väl träffar den här människan.
Om jag gör det...
Nej, NÄR jag gör det.

Jag kan åminnas mig två stycken som verkligen fått mig så där. Två gånger har jag trott att det här var något för en framtid. De båda har tagit slut när de knappt hunnit börja (Ironiskt att mitt längsta förhållande till dato inte är ett av dem) De har båda glidit ur mina fingrar på två helt olika men lika osnygga sätt. Jag har klandrat dem och jag har klandrat mig själv och inget av dem har gjort mig lyckligare eller gjort mig en bättre människa. Det har istället gjort mig bitter och hatisk, självföraktande och självdestruktiv. Trots att jag alltid kommer älska dem, vad de än gör och vad som än händer så har jag äntligen lagt dem bakom mig. Jag brottas fortfarande med spåren av bitterheten, hatet, självföraktet och mina självdestruktiva tendenser är väl knappast någon hemligeheter för er tappra själar som faktiskt läser det här.

Jag är så kolossalt avundsjuk på de vänner jag har som har varit tillsammans med samma kille/tjej i många år och som bara har haft varandra. Någon som de vuxit med och vuxit tillsammans med. En tvåsamhet som är lika självklar som allting annat. Det var det enda jag ville ha. Jag ville ha någon att stå med, ett vi mot världen. En kärlek som ingen kan ta ifrån en. En kärlek som inte smutsas ner och krackelerar över sexuell ångest och känslan av att inte räcka till och att inte vara bättre än den förra. Att alltid vara tvåa.
Dessa vänner visar också en viss avundsjuka på mig som är singel och fri att knulla runt och kan göra bäst jag vill. Men jag skulle byta bort det på ett ögonblick om jag hade kunnat gå tillbaka 10 år och träffat någon då. Någon att ha, någon att hålla, någon som älskade mig och någon som kunde ta emot den all kärlek jag hade att ge istället för att bära den inombords där den blev hård, kall och bitter. Jag hade inte tvekat en sekund. Men nu när sker inte är så jag önskat så gör jag det bästa av situationen och ser hur annorlunda allting blivit. Jag hade inte varit skuggan av det jag är nu. Jag vet inte hur jag ska känna inför det. Det är en känsla som påminner svagt om den känslan jag fick när jag fick reda på att mina odödliga tonårsförälskelser som jag faktiskt kort var involverad med, berättade att hon och hennes kille väntade barn. Det var kanske 2 år efter vår historia, men det kändes ändå så konstigt. Det hon bar under hjärtat kunde ha varit hälften mitt. Jag kunde ha varit pappa vid det här laget, jag kunde ha varit gift. Men nu är det inte det och det är inget jag heller önskar direkt. Saker händer och den gamla klyschan utanför flyger hela livet förbi stämmer in ganska bra. Det var en ungdom som försvann, den slösades inte, men den försvann. Raderna VM i att hålla färgen tyck synd om mig, jag är ensammast i Sverige tillhör mitt förflutna, jag har slutat vara den martyr jag gjorde mig själv till.

Jag ångrar ganska mycket jag inte gjorde då. Men det finns inget jag kan göra åt det. Jag kommer alltid sakna minnen av besvarad tonårskärlek. Det finns inget jag kan göra för att förändra det. Jag kommer få finna mig i det. Och det gör jag också. Jag slutar se mig själv som ett offer. Jag finner mig i min situation och jag ser fram emot att skapa en magnifik framtid istället. Jag kan inte ångra mig. Ibland önskar jag bara att det hänt annorlunda, eller att jag åtminstone kunde minnas det annorlunda.
Kanske gör jag det imorgon.

XO // jet boy

"Min bror och jag..."

Så. Min bror har åkt på semester med sin flickvän. De kommer besöka Australien, Nya Zeeland, Thailand, Hong Kong, Singapore och. Jag är väldigt glad för deras skull. Men de ska vara borta i 5½ månad. 5½ månad.
Vilket i praktiken innebär att jag inte kommer få träffa honom förrän i April. Det är tungt. Jag saknar honom redan och han åkte bara i Lördags. Det värsta är att han kommer vara borta över Jul. Vi har båda varit väldigt förtjusta i julen och det är något som fortfarande gör oss båda lite fnittriga. Förra året var första året vi inte firade tillsammans på julafton men både han och hans flickvän dök istället upp på Juldagen. Det var en trade-off som var helt okej. Men nu blir det helt plötsligt svårare.
Det kommer bli en tung höst, vinter och tidig vår. Julafton kommer säkert försvinna bort utan problem men det är tanken på hur långt det är dit som tynger mitt hjärta. Det kommer säkert gå bra och jag hoppas att de kommer få det bra. Jag kommer lugna ner mig och jag kommer väl finna mig i situationen. Men det kommer ta tid...

This sucks...

XO // jet boy

"See the great white scar over Battery Park"

Dag 3 Måndag - 21 September
Lower manhattan, Seaport & Civic center,  Brooklyn (DUMBO, Vinegar hill) och Staten Island.

Väder: Högsommarvärme med några få moln fläckar den klarblåa himlen.

08.30
Jag vaknar lite senare än vad jag tänkt mig så jag hoppar snabbt upp,  gör mig i iordning och beger mig ut. Min frukost blev två bagels med färskost som jag åt på tunnelbanan söderut mot Lower Manhattan. Min hållplats blev Rector street där jag slussades igenom någon form av finacial center på väg till Battery Park. Jag såg ut över Ground Zero från dess fönster och måste säga att jag väntat mig mer än den byggarbetsplats som det är. 8 år har gått sen 9/11 och det är fortfarande samma blödande sår som var det då.


09.30
Jag ser vattnet och fortsätter promenaden vid Battery Park neråt mot Fort Clinton. Väl framme så upptäcker jag att förjan precis ska avresa mot Frihetgudinnan och Ellis Island så jag skyndar snabbt in för at mköpa min biljett. Jag upptäcker till mitt förtret att samtliga biljetter upp till hennes krona är slutsålda för dagen, då bara 250 pers är tillåtna per dag. Jag köper min biljett för 12 $ och går igenom en uppsjö av  säkerhetskontroller och metalldetektorer.



10.00
Färjeturen mot Liberty Island påbörjas och jag tar plats i aktern för att kunna se Manhattans skyline. Den är vacker. Vi passerar Frihetsgudinann och man det känns väldigt konstigt att se henne med egna ögon. Hon är betydligt mindre än vad man tror. Väl där så går jag ön runt och tar en massa bilder på statyn i det strålande solskenet. Jag visste inte riktigt om jag skulle gå upp igenom museet och vidare upp i monumentet eller strunta i det. Jag bestämmer mig för att ställa mig i kön när jag ändå är där. Det var ett misstag. En evighetskö som knappt rör sig väntade mig efter den första avspärrningen. Tristessen var total och säkerthetsförskrifterna många.Efter mre än 1 timme i kö så kom jag in. Museets coolaste föremål var den ursprungliga facklan som var det första man såg då man kom in. Rsten var inte fullt så imponerande. Hissen var trasig så jag fick ta trapporna. 216 trappsteg senare stod man vid monumentets fötter och såg ut över Liberty Island. och Manhattan. Det var ganska vackert men inte värt väntan eller priset. Man såg inget av  frihetsgudinnan som jag inte sett innan. Jag råder alla som åker dit att ta turen dit men hoppa inträdet till monumentet för det är inte värt det.
Jag fortsatte mot Ellis island. Jag gjorde en snabb rundtur i dess rum och hallar och fick lite dåliga vibbar över hur hemskt det måste varit att faktiskt anlända som utblottad emigrant och sedan bli skärskådad av mängder av läkare och statsanställda.
Jag hoppa på färjan tillbaka och när jag närmar mig utgången stöter jag ihop med killen ifrån Rizzo på avenyn och Schiphol igen. Världen är sjukt liten. Vi småpratar lite om vad vi hunnit med som hastigast innan vi anländer och våra vägar skiljs åt än en gång.

13.30
Jag fortsätter längs med vattnet bortåt och passerar olika militära monument. Jag tog en tur igenom Lower manhattan och häpnade över hur höga husen är och hur det verkligen känns av att detta är det finansiella centrat av Väst-världen. New York stock exchange var majestätiskt och blygsamt utsmyckad med en enorm amerikansk flagga spänd över dess kolonner. Jag hade läst att det fanns en bronsskultur av en tjur vid Bowling green. Jag hade ingen aning om att det skulle vara så sjukt mycket folk. jag tog säkert 20 bilder men ingen av dem saknade turister som klämkäckt poserade eller höll i dess horn. Jag glider skata i distriktet Seaport och vilar mina fötter i City Hall park i sällskap med en GI-wrap och en flaska vatten.

15.00
Jag promenerar vidare med kameran i högsta hugg och tar bilder på de enorma byggnaderna och stillsamheten kring City Hall då jag upptäcker att jag befinner precis vid början av Brooklyn bridge. Eftersom det är ett av det stora skälen jag åkte hit så skjuter jag upp turistandet i Seaport ett slag i förmån för Brooklyn bridge. Det är en upplevelse och en väldigt vacker bro med dess upphöjda walkway över bilfilerna. Jag kan inte sluta vända mig om och se Manhattan skyline torna upp sig bakom mig. Vädret kunde inte varit bättre och jag fylls av ett välbehag som inte är av denna världen. Ren lycka sköt i genom mitt blodomlopp och jag kunde inte hjälpa att flina som nunna med hjärnskakning hela vägen till Brooklyn.
Eftersom jag inte alls planerat att komma till Brooklyn den dagen så skanade jag helt karta och fick ta en mobilbild av den orienteringskarta som satt vid brofästet. Området mellan Manhattan bridge och brooklyn bridge kallas Dumbo (en akronym för Down Under Manhattan Bridge Overpass) vilket tydligen skulle vara ett spännande ställe med massa gallerier och coola butiker. Det stämde för det var ett härligt område, ganska ruffigt men byggnaderna var väldigt gamla och man såg fortfarande spåren av dess förflutna. Gamla tegelhus och små stycken av räls som fortfarande låg kvar i marken från gamla spårvagnslinjer.Jag bestämde mig för att gå en bit norr över och hamnade i Vinegar Hill som verkligen inte var ett turist område för allt man såg var höghus och inte en butik så långt ögat kunde nå. Jag backtrack:ar till Manhattan brdige och bestämmer mig för att ta den över till Manhattan och vänta lite med utforskandet av Brooklyn, åtminstone tills jag har en karta att gå efter.
Manhattan bridge är vacker på håll men fasligt tråkig för fotgängare då det bara är en asfaltsfåra på dess kanter att gå på. Men utsikten var makalös då man såg Brooklyn bridge spänna sig över East river.
Väl över på Manhattan igen så hade jag ingen aning om var jag var och jag kände mig smått vilsen. Jag bestämde mig för att bara följa vattnet så jag till slut skulle komma fram till Seaport. Jag hade hamnat i någon del av halvskum del av Chinatown på Lower East side och så fort jag begav mig ifårn gatan Bowery så fanns det bara smågator som inte bestod av något annat än höghus och minimala parker. Jag började känna mig lite obekväm men snart så kom jag längs med en av de större vägarna och kunde följa den. Jag hamnade precis under Brooklyn Bridges brofäste och jag fick möjlighet att ta den perfekta bilden av den i sin helhet.



18.00
Efter en lång promenad så nådde jag målet vid South Street. En väldigt härligt område. Mycket gamla tegelbyggnader och kullersten. Resturangerna låg tätt och jag hade hinna bli väldigt hungrig så jag skog mer ner och käkade pasta och drack öl och njöt av den sköna omgivningen som kändes mer som sydeuropa än New York.


19.30
Jag hade hört att Manhattan skulle vara som vackrast i skymningen med utsikt ifrån Staten Island färjan och jag kände att det var nu eller aldrig.Jag stannade vid Starbucks och köpte en Mellankaffe som är enorm i jämförelse med våra svenska diton. Jag hoppas på färjan och ställde mig i aktern och såg Manhattan i all sin prakt sakta men säkert kläs upp i sin aftonskrud. Det var lika vackert som jag hoppats. Kaffet gick knappt att dricka men jag var glad ändå. VÄl framme på Staten Island så var det mörkt så jag hade varken ork eller möjlighet att utforska ön. jag köpte en påse M&Ms och väntade på färjan tillbaka.
Under resans gång märkte jag att jag var helt slut och verkligen behövde åka hem och sova. Men jag råkade läsa att The Met har två enorma väggmålningar man bara kan se på kvällen då de är övertäckta under dagtid. Jag tänkte att ett litet stopp kan jag hinna med.

21.15
När jag hoppar av blev jag förvånad över att det var så mycket folk. I mitten av Lincoln center är inhängat med kravallstaket och innesluter en massa folk som sitter på uppställda stolar. På The Mets fasad sitter en stor skärm visandes en tom scen och en nedräkning. Jag har råkat anlända i pausen mellan akt 2 och tre i direktsändningen och premiären av Tosca. Eftersom jag missat de två första akterna försöker jag förhöra mig om de kommer göra samma sak dagen efter. Inne i foajen börjar en äldre herre prata med mig. Han verkar som tagen direkt ur en Woody Allen film med samma dialekt med en prydlig vit mustasch, korallfärgade glasögonbågar och en missmatchad Tweedkostym. Vi pratar ett slag och han börjar energiskt förklara vilka föreställningar jag ska se. Han gestikulerar vilt och sammanfattar kort vad som hänt tidigare i föreställningen. "Too bad you missed the second act, it's very good with the killing..." (han hugger snabbt i luften) " ... and the sex..." (något han illustrerar genom att göra en onanigest. han verkar förstå att de kanske var lite konstigt så han förklarar) "...well, there actually is some of that with the killing in the middle..." (onanigestikulerar igen).  
Han vill ge mig sin biljett så jag ska kunna sitta på hans plats ute på torget. Jag avböjer och säger att jag gärna står. Han uppmuntrar mig till att gå och se Figaros bröllop som enligt honom är betydligt bättre. Jag tackar så mycket för hjälpen och han önskar mig en god kväll medan han vänder sig om och fortsätter prata medans han försvinner in folkmyllret. Helt jävla priceless.
Jag såg tredje akten och det var sjukt bra och jag tror jag faktiskt fattar och kan uppskatta opera. Trots att jag sett ett par föreställningar på Göteborgsoperan så är det väl knappast förvånande att kvaliteén är högre på The Met. Good stuff, no doubt.


22.00
Jag går de trettio kvarterna hem och plockar upp ny påse M&Ms på vägen. Det hade varit en lång dag goch jag hade förmodligen gått mer än vad jag någonsin gjort tidigare så att somna in var inte svårt.
Light's out!

XO // jet boy

"Is true love a long walk to Bryant park?"

Dag 2 - Söndag 20 September
Flatiron, Gramercy och Theater district.

Väder: Molnfritt och varmt.

07.30
Jag vaknar för första gången i New York,  gör mig snabbt iordning och beger mig snabbt ut för frukost. Jag fick ett tips på frukost ställe av Bror och Kajsa och tänkte att när man ändå är ny så ä det bra att veta var man ska. Stället hetter Penelope och låg på E 30th & Lexington, vilket innebar ett ganska lång och omständig resa dit. Det är lätt att komma norr och söder men när man väl ska åka från sida till sida så blir det  svårt och omständigt. Jag fick gå långt och det tog längre tid än väntat. På vägen så  var jag mest fokuserad på att komma fram och tänkte inte så mycket på omgivningarna
tills jag vrider på huvudet och ser Chrysler Building torna upp sig som den klarblåa himlen. Mäktigt. Jag råkade av en händelse också passera Little Korea. Efter många om, många men och mycket förvirring angående norr och söder så kom jag fram dit. Det var ett väldigt trevligt ställe med trevlig personal och jag inmundigade ett gäng våfflor som verkligen var out of this world. Som om jag var väntad så satt det ett par svenskor vid bordet bredvid och jag slutar aldrig förundras över hur liten världen är.

09.20
Mätt på våfflor och grapefrukt juice begav jag mig vidare. Det första stora sighten var Flatiron som är en sinnesjuk byggnad men ack så så vacker. Mitt sikte var inställt på Empire state building och jag hann med att se både Ladies mile klockan och Union square park innan jag anlände.

10.30
Det var inte så mycket folk som stod i kö men det tog en dryg halvtimme att komma upp. Det fanns två olika biljetter, en för bara 86e våningen och en för 102:a. Jag tog dem både samt en utsikt kart. Det hela gick på 42 $ vilket jag tyckte var hutlöst men va fan... När jag ändå är här.
Det var lite hassel att komma fram till kanten men när man väl var där uppe så var det fantastiskt att kunna blicka ut över Manhattan och se New Jersey och Brooklyn. Lite overkligt men fantastiskt. jag tog en mass bilder och njöt. Jag åkte sen upp till 102 våning vilket var högre men en stor besvikelse. Då man fick hå ut på "balkongen på 86:e så var 102:e en tråkig lite foajé där man såg staden genom flottigt och matt glas. Men jag var där af.

13.00
Jag tar mig en macka på ett deli och sätter mig på trappan till General Post Office building, ser det enorma Madison Square Garden framför mig och kollar på folk som går förbi. Efter det så kollade jag in St JOhn The batist church och beger till macy's. Det var så sjukt stort att det svårt att ta till sig eller för den delen ta tiden att hitta något.
Jag fortsätter West på 10th avenue och kollar in Empire diner. Riktigt coolt inrett som ett klassiskt 50-tals diner. Lite längre upp så blir jag törstig så jag glider in på en bar och smuttar i mig en Guiness, kollar på Amerikansk fotboll och vilar fötterna. En upplevelse

16.00
Jag beger mig in i Theater district och flnerar runt och känner in stämningen bland gamla teatrar resturanger. Jag stannde till och tog en lång promenad genom Bryant park som verkligen var en välbehövlig oas i myylret och skuggan av höghusen. Bredvid parken ligger New York Public Library där jag avnjöt synen som figurerat så många gånger i fler filmer än vad som kan nämnas.
Rockerfeller centers art deco utformning var utsökt och jag upptäcker igen varför jag älskar art deco så mycket.

Jag påminner mig själv att jag måste sno lite inspiration från art decon i något jag gör. Vad vet jag inte riktigt men något måste jag ju sno det till.

Jag började bli hungrig så jag tänkte hitta något ställe att äta på. Jag gick lite uppåt
och förbi Carniegie Hall där Yeah yeah yeah's spelade, det var dessvärre utsålt vilket var tur eftersom det nästan tvingat mig att gå.

18.30
Batteriet i min kamera ger med sig, vilket inte är konstigt med tanke på att jag redan hunnit ta över 150 bilder. Jag springer in på Radioshack för att fixa ny batterier och efter lite diskussion med expediten springer jag ut, helt omedveten om att min
kamera fortfarande ligger kvar på disken. Jag kommer efter ett par minuter på att jag glömt den och vänder och jag hittar den där jag lämnade den.
Jag springer över gatan och slår mig ner för att äta på ett semi-sjaskigt Brooklyn Diner. Jag beställer Tenderloin w. Onion rings med en Heinecken.

Köttbiten var något i hästväg och väldigt god. Jag börjar prata lite med ett par i Från Michigan som också var där och turistade. De hade en dotter som pluggat i Sverige och vi utbytte trevligheter och lyckönskningar för den fortsatta resan.

Mätt som ett as och svagt illamående efter så mycket kött och friterad lök rultade jag hemåt, sakta men säkert. Jag köpte lite M&Ms för resan och promenerade lite och tog slutligen Metron upp. Jag kom in och skrev lite i resedagboken, åt M&Ms i sängen och
somnade slutligen väldigt snabbt.

New York is for me

XO // jet boy

"Det kanske kommer en förändring"

Dagens soundtrack: Det kanske kommer en förändring - Kent

Bromance.
Ett relativt nytt begrepp och något som faktiskt åtminstone för mig är efterlängtat. En ökad acceptans för att män faktiskt kan knyta an starka känsloband till andra killar vare sig det är sexuella eller platoniska. What's not to like? Always keepin' it real skrev ett väldigt bra väldigt bra inlägg kring bromance och avsaknaden av ett sismance. Hon skriver om "patriarkala myter om att kvinnor konkurrerar och förstör för varandra" och det är något jag aldrig märkt av eller känner igen. Min bild av kvinnlig vänskap är väldigt fin, som något öppet och helt avsaknad av den distans som killar gärna har mellan varandra. Det redan accepterat att kvinnor kan knyta djupa vänskapsband och jag har alltid varit lite avundsjuk på kvinnorna carte blanche när det gäller deras relationer med varandra.

Jag har sagt till tjejkompisar att jag älskar dem men skulle inte kunna göra det mina manliga vänner trots att jag älskar dem lika mycket. Det är liksom inte så man gör. Jag skulle inte anse mig själv för att på något sätt vara rädd för att få gay-rykten om mig med tanke på det faktum att jag är bi och, god knows, att jag startat flera gay-rykten på egen hand i mina dagar. Inte hellre tror jag att det skulle tas emot dåligt utan jag är och förblir en del av problemet i och med att jag rättar mig efter rådande normer.
Jag har ganska många killkompisar som inte är bekväma att bli kramade, även om det gått väldigt lång tid sen vi sist sågs och jag har killkompisar som jag aldrig kramat. Men jag har nog inga tjejkompisar som jag aldrig kramat.

Men det kanske kommer en förändring och trots att det går långsamt och att visa ömhetsbetygelser är fortfarande svårt för många killar. Den gamla bilden är på väg att luckras upp och jag inväntar spänt den dagen då alla kan visa sina ömhetsbetygelser och jag kan krama dem alla och eventuellt hångla med några av dem.

Always keepin' it real
skriver också om att alla killar borde komma över sin bögnoja och sodomistämpeln och jag känner inte av den särskilt mycket då jag gärna skulle ligga med en kille men eftersom det är ganska få jag verkligen vill ligga med och så länge de flesta andra inte är lika sugna på att ligga med pojkar som jag så försvårar det saken. De sexuella undertonerna i den manliga vänskapen är väldigt undertryckta och oftast helt negligerade. Tjejer har i deras relationer fått, eller rättare sagt tagit sig rättigheten att kunna ha sex med vem de vill medan bögnojan fortfarande lever och frodas bland dess manliga diton.
Sen ska vi inte överse det faktum att jag är och förblir ganska dålig på att fixa ligga. Att dra hem killar känns i det närmaste omöjligt. Kanske umgås jag med för få sexuellt frisinnade och promiskuösa pojkar.
Kanske gör vi alla det?
Gretas nästa?

XO // jet boy

"Here comes your man"

Dagens soundtrack: Pixies - Here comes your man

"Jag älskar tanken på att en man kan bli en man som inte beter sig som en man. Att en man kan vara en man och samtidigt vara en man som inte är som män brukar vara."


Så ännu någon som ger ut sin two cents över den nya mansrollen. Jag slutar aldrig förvånas över hur många krönikörer missar tavlan med sina inlägg. Jag antar att krönikan är till för att provocerad för efter de två meningar så finner jag mig både provocerad och irriterad.

"En riktig man behöver inte sminka sig för att vara modern. Men en riktig man ska självklart använda fuktkräm om han behöver. En riktig man köper ansiktskräm om han har fnasiga kinder. En riktig man bryr sig om sitt utseende men måste inte veta vad grooming är." Vad har detta med manlighet att göra? Hade han varit mindre man om han inte använt fuktkräm eller om han istället valt att sminka sig mer än sin flickvän? Hon pratar som att hon gjort en allmän bild av om vad manlighet är men effekten blir det motsatta. Att manlighet är något som har med utseende eller beteende. Jag föraktar sättet man förväntas vara på ett visst sätt bara för att man en skillnad i kromosomer. jag varken behöver eller vill att någon berättar för mig vad jag förväntas vara. Jag spenderade min första 20 år i ängslig osäkerhet i skuggan av vad jag förväntades vara och jag anser att det är a thing of the past. Krönikan gör fortfarande väldigt stor skillnad på könen och det återstår bara könsstereotyper och hennes snäva uppfattning om könsroller och vad som förväntas av dem.

Jag tycker hon målar upp mannen som män oftast är, som ett problem och något som "vi" måste träna honom ur. Jag tycker inte att vi ska lasta könen för de slitningar som friktionen mellan dem skapar. Inte för att säga att det alltid är könsrelaterat men mär vi ändå är inne på onyaserad retorik så kan vi väl fortsätta. Det är mannen det är fel på, det är inte ett delat ansvar. Hon försäger sig lite då det är hennes jobb att göra hennes son till ett praktexemplar, inte deras.

Att vara man kan vara bespottat men att vara "en riktig man" är något fint som alla män borde sträva efter. Att hon sen tar in uppmaningen att man ska vara sig själv är rent av löjeväckande eftersom hon tycker alla ska vara sig själv, så länge de är som hon tycker.
Jag trodde vi hade kommit längre än att fortfarande skilja på "män" och "riktiga män". Jag skulle vara lika mycket man om jag tyckte att kvinnan hör hemma i köket och i barnsäng som jag skulle vara om jag kräver hälften av föräldrarledigheten, kokar sylt och plockar upp barnen från dagis. Jag tycker hennes resonemang redan är daterat.
Det finns så många riktlinjer för vad en en modern man förväntas vara. Det här är ju knappast den första eller sista krönikan som kommer skrivas i ämnet och det är säkerligen inte det sista jag själv kommer skriva i ämnet. En man kommer jag vara och förbli, hur mycket jag än gör rätt. Manlighet är. Det är inte förhandlingsbart. Jag är en riktig man i mina ögon och mer än det har jag inte längre intresse att försöka vara.

"Jag välkomnar den nya mannen hur han nu är. Bara han är som han är."
Förutsatt att mannen är precis som hon vill ha honom.

Självklart bör jag säga att jag alltid blir lite defensiv när kvinnor klagar på män och deras roll i samhället. Inte för att jag är särskilt förtjust i män eller för att jag inte respekterar kvinnor utan det liknar mer den inställningen man har till sin hemstad. Jag får gärna ösa skit på Tibro men när någon som inte är därifrån börjar hålla med så tvingar det fram lokalpatrioten i mig och jag börjar snabbt bemöta kritiken. Det förvandlar mig till en kommunpolitiker.

XO // jet boy

"It's no game, part 2"

Jag ska återknyta lite till en kommentar jag fick på mitt inlägg om Neil Strauss och The game. Dessvärre var det precis innan jag åkt till New York och tiden fanns inte att kunna ge det den tid som den förtjänar.


Vad jag har uppfattat så bygger The Game och Neil Stauss tekniker utan tvekan på generaliseringar och fördomar. Men det är ju inte specifika saker utan mer allmängiltiga saker om gruppsykologi som han talar om. Han lär ju inte ut "med den här repliken får du ligga" utan avfärdar helt idén om att det finns bra raggningsrepliker eftersom om det fanns en replik så skulle alla använda den.

Det kan väl te sig fördomsfullt och stereotypiserande men det är ju också pga våra fördomar som vi kan interagera med vår omvärld. Genom signaler och antagande. Allt han gör är att ge osäkra pojkar ett sätt att förstå hur det hela fungerar. Jag tror de flesta har någon i sin bekantskapskrets som klagar på att han eller hon inte får tjejer/killar och de är inte nödvändigtvis nötter utan de kan vara jättetrevliga och söta som bara inte vet hur man närmar sig någon. Men om de skulle komma över ett sätt som ger honom/henne framgångshistorier ifrån andra så kommer deras självförtroende höjas.

Jag tror Strauss avdramatiserar tillfället då man tar kontakt och blottar ett sätt att närma sig någon man är attraherad av. Jag tror självklart inte att det finns en väg som "alltid funkar". Jag känner att det han gör är bara att visar en väg ut ur alla nervositet och självnoja för den enda stora fienden i sammanhanget är en själv då man stakar sig på orden, blodet svallar och allt det man vill är att göra ett gott intryck. Om man nojar så mycket för att göra ett gott intryck kommer man enbart gör ett nervöst (för att vara diplomatisk)

Det är inte söndra och härska. Det är inte krigsföring. Det är bara ett möjliggörande för att närma sig någon annan. Eftersom vi alla (de flesta iaf) är utrustade med sunt förnuft så tror jag inte att man kan manipulera någon ur byxorna mot deras vilja i första taget.

Och om det skulle vara ett mystifierande av kvinnan så hävdar jag istället det motsatta. Det är istället ett de-mystifierande av kvinnan. Det är inte raketkirurgi utan helt enkelt lite beteendevetenskap och gruppyskologi.

 

XO // jet boy


"Graffiti on the wall kept us all in tune"

Jag älskar Brooklyn

XO // jet boy

"What might have been lost..."

Daqgens soundtrack: Bon Iver - re:stacks

Jag tog en lång promenad.
Lite tid för mig själv och lite tid för eftertanke. Jag tänkte bara gå en sväng men mina fötter ville inte sluta gå så jag försvann i Backa, bland villor"na och småstigarna över berget. Hösten är fantastisk. Luften var kall och frisk och omvärlden klädd i sin vackraste skrud. Mitt enda sällskap var Coltrane, Tom Waits och Kent. Bättre sällskap får man leta efter. Det finns knappt ord för hur mycket jag älskar hösten. Det är på såna här dagar då jag inte saknar något. Nog för att min tankar snurrade vilt omkring mig och rörade vid längtan, saknad och ånger så kändes det underbart.

Jag gick samma väg som jag och Rebecka tog till henne föräldrar en gång för länge sedan och jag kunde inte hjälpa att bli nostalgisk. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag känner för henne. Det är fortfarande rörigt för jag lämnade henne när jag fortfarande hade kärlek att ge men jag kunde inte tillåta mig själv att älskas torr och sedan gå därifrån utan att känna hur stygnen i hjärtat dras åt. Det var ett svårt beslut och hur rätt det än var att ta så känns det fortfarande som att jag gick ifrån något stort. Det var mitt första och på samma sätt som man aldrig glömmer den första kyssen så kan jag inte hjälpa att fyllas av värme bland alla motstridiga känslor. Jag saknar henne lite men jag saknar tanken på att ha någon nära. Jag börjar sakna intimiteten som jag hållt så långt ifrån mig sedan ett och ett halvt år tillbaka.
Jag tror det är därför tanken på den tyska tjejen på JFK fortfarande hägrar. Jag minns mina års långa förälskelser i högstaidet och gymnasiet då det var längtan jag älskade mer än personen. Att ha någon som ens tankar kan svepas kring så hjärtat får vila för en sekund och bara koncentrera sig på att pumpa blod. Jag räddes att få den jag ville ha, för då skulle det helt plötsligt bli verkligt och jag inte längre behövde längta. Min odödliga kärlek skulle bli skör och förgänglig. Jag skulle ha och det är inte det som skulle göra mig lycklig.  Jag saknar strävan efter "henne".

Hur mycket jag än försöker att kyla mitt hjärta och förbli en slampa så lever fortfarande samma obotliga romantiker därinne. Han som skulle göra allt för kärleken, allt utom att bekänna den. Den blyge älskaren som drömmer stora drömmar och fortfarnde tror blint på att kärlek kan vara förevigt. Han lever, han vilar bara sin ögon och bidar sin tid för att komma fram igen. Vem vet, kanske i höst, kanske inte än på flera år. Det enda jag vet är att jag saknar honom och jag hoppas att han vaknar för jag vill älska igen. Jag kanske inte må vara redo men jag vill känna mitt hjärta vinna kampen om blod och att dess strömmar inte tar några omvägar. Låt mig komma in ifrån kylan.

XO // jet boy

"Some girls are bigger than others..."

På P3 idag så ägnades det en timme om kroppsnoja bland unga kvinnor. Det inleddes med allmänt snack om kroppsnojor och det fördes fram statistik om att det var fler tjejer än killar som led av detta. Så frågan ställdes specifikt kring tjejers kroppsnojor. I ett ämne där kvinnliga sidan får så mycket exponering och speciellt när de uppmärksammar den skeva fördelningen mellan män och kvinnor så väljer de ändå att vinkla det på det sättet. Jag tyckte det var väldigt synd och trist att det tvunget behövde vara så.

Förvisso är det fler tjejer som måste söka läkarhjälp på grund av anorexi och bulimi men det finns ju flera sjukdomstillstånd där killar leder statistiken och som också härrör ur kroppsnojor och skeva självbilder. Män matas med lika mycket förvridna kroppsideal och inleds i liknande destruktiva beteenden. Eftersom jag har ett förflutet som överviktig och min ständiga kamp emot min egna kroppsbild så hade jag välkomnat en diskussion kring även den manliga sidan. Det hade kunnat bli så mycket intressantare då bilden av ätstörningar hade kunnat jämföras och man kunde hittat något allmängiltigt.

Jag tycker att det är bra att något sånt här tas upp men jag förstår inte varför det var tvunget hänges åt enbart den kvinnliga sidan. Det hade kunnat bli bra när det nu istället blev en upprepning av alla de andra diskussioner kring mediernas roll och hurvida det är samhället som bär skulden för allting. Det är inte en ointressant disussion och den är på intet sätt irrelevant men det blev väldigt tråkigt eftersom inget nytt tillfördes och jag förväntade mig mer då en hel timme värdefull radiotid avsätts för att upprepa något som redan är i ljuset.

XO // jet boy

RSS 2.0